panik

Panik,gråt,mörker, kaos.

Ja, än en gång kom rakbladen fram.
De lugnar ner mig, för en stund.

Jag var så dum att jag berättade för min syster om behandlingshemmet,
Och hon berättade det för mamma (Min syster har flyttat till sthlm - till mamma)
Och mamma kommer inte gå med på att jag ska bo på ett behandlingshem.
Så jag ska alltså bo kvar hemma här,och sjunka längre och längre ner i depressionen?
Det är ju det hon vill isåfall.
För det är precis det som händer, för varje gång det går neråt nu,så blir det bara värre och värre.
Och mamma kommer såklart säga nej till antidepressiva också, bara för att HON har haft det och de hjälpte inte för HENNE.
Betyder inte att det blir så för mig.

Jag ska inte berätta något för min syster hädanefter, jag kan inte lita på henne nu.
Och jag förstår inte varför mamma ska komma NU och invända med en massa saker, hon har inte brytt sig eller hört av sig alls den här tiden,
och så kommer hon nu, och förstör för mig.