3 år senare

Hejsan hoppsan.
Nu är det 3 år sedan jag skrev här.
Och jag vet inte riktigt varför jag valde att skriva igen just nu.
Kan vara för att jag länkade den här bloggen till en vän och kände ett litet sug att skriva medans jag läste igenom hela bloggen.
Allt jag har skrivit tidigare har varit mörkt, väldigt mörkt.
Och jag vet inte om det kommer fortsätta så, eller om jag kommer skriva då det är lite ljusare också.
Vi får se helt enkelt.

Under de här 3 åren har jag bott i 2 fosterfamiljer och 1 behandlingshem, och 1 stödboende.
Inget av det funkade.
Är det något fel på mig? Är det mig det är fel på? Har någon svaret, berätta gärna.
Det känns ju faktiskt lite så, jag kan inte hjälpa det.
Efter att jag hade bott på behandlingshem i ett år så kom dem på att dem inte kunde hjälpa mig, dem hade inte vad som krävdes för att hjälpa mig. Tack. Det tog er ett år att komma på det.
Sen så bodde jag hemma i ungefär en månad, sen fick jag flytta till en stödlägenhet för tjejer som inte hade nånstans att ta vägen. Ett skyddat boende.
Bodde där i ungefär ett år, det funkade inte p.g.a att jag inte följde reglerna som fanns.
Det var väldigt enkla regler, men för jobbiga för mig, uppenbarligen.
Man fick inte ha kompisar/familj-medlemmar där.
Man fick inte dricka - droga där.
Man fick inte komma hem bakfull - drogpåverkad.

Alla de reglerna bröt jag mot.
Jag hade fest hemma flera gånger, jag tog upp kompisar, jag kom hem bakis flertal gånger, jag knarkade där många gånger, jag kom hem drogpåerkad. Alla de sakerna jag inte fick.
Så jag har egentligen ingen annan än mig själv att skylla - att jag sitter i den situationen jag sitter i idag.

Jag bor just nu i en husvagn, som ställs in för vintern om några veckor.
Vilket betyder att jag inte har någonstans att bo då.
Jag satt mig själv i den här situationen genom att jag bodde hemma hos min mamma.
Det funkade inte heller, jag gjorde aldrig vad jag skulle, jag gjorde aldrig saker i tid, jag drog på saker osvosv.
Till slut tröttnade mamma och sa att jag fick flytta, att jag skulle stå på egna ben.
Så hon hjälpte mig till den här husvagnen.
Så om ett par veckor är jag hemlös, en såkallad uteliggare.
Vill inte. Vill inte dit. Jag bor vart som helst, utom på gatan.
Jag kan bo i någons garderob, vart som helst. Men snälla inte ut på gatan.

Under de senaste dagarna har jag pratat med en vän ganska mycket, min gamla musiklärare - den bästa musikläraren jag någonsin haft om jag ska vara helt ärlig.
Jag kan säga att det har givit mig mycket. Han har lyssnat, och kommit med sina funderingar och synpunkter. Det betyder väldigt mycket för mig, att jag har kunnat pratat med någon på det sättet. Om allt, om livet.
Så tack Micke, för att du finns där. Det värmer verkligen. :)

(Och jag vet att typ ingen kommer läsa detta, men jag skriver för att ventilera mig, så det känns skönt för mig att få ut allt någonstans)